Att känna sig ensam är något jag gör nästan dygnet runt, jag kan vara bland hur mycket folk som helst men ändå känna mig så ensam och ''osynlig''. Folk kan prata med mig, jag lyssnar men är även i min egna lilla värld. Jag har några få bästa vänner som jag verkligen älskar, de betyder mycket för mig. Jag har en pojkvän som jag älskar mest utav allt, han är mitt liv. Utan han finns inte jag, han gör mig stark. Han gör så att jag inte känner mig ''osynlig'', han gör så mycket bra saker för mig. Han är min bästa vän. Han betyder allt för mig. Utan honom känner jag mig ensam.. Jag vill ha honom nära mig dygnet runt, men det går inte alltid och det är jobbigt.

Jag har ensamfobi, jag klarar inte av att vara ensam för då får jag panik. Jag får sån jävla panik så att jag bara gråter och gråter och kan inte sluta.. Jag har alltid varit rädd för att vara ensam.

Att börja om på nytt är något som jag tycker att man borde göra om man mår dåligt. Jag flyttade,jag mådde skit. Men jag har blivit stark pga alla saker som jag har varit med om, men inget är sig likt från hur det var förr. Jag har inte många vänner som jag kan vara med, visst jag har vänner men inte sådana som jag kan vara med på fritiden utan dom är mer så att man hejar på varandra om man träffar varandra på stan t.ex

Iallafall.. Jag flyttade till en egen lägenhet som ligger i Hedemora, kommer från Borlänge. Jag började gymnasiet här, går estet musik i 1:an. Jag skaffade nya vänner, som betyder mycket för mig.. Jag förlorade kontakten med nästan alla i Borlänge då jag flyttade. Det var nog det jobbigaste med att flytta. Jag har en pojkvän som jag träffade några månader efter jag flyttade hit, han är världens underbaraste pojkvännen man kan ha, jag älskar honom sjukt mycket.

Att flytta och börja om på nytt är det bästa jag har gjort i mitt liv.